2004-01-18 –
2018-04-19
NORDUCH Aksu Love In My Heart “Max”

Den dagen jag hade fasat för, den dagen jag hade hoppas
skulle vara långt borta i framtiden, den dagen jag visste skulle komma
förr eller senare, den dagen då jag skulle vara tvungen att skiljas från min
älskade Max… den dagen inträffade i torsdags.

Nu har det gått några dagar, nästan en vecka, men jag kan
inte påstå att sorgen är mindre. Jag kan helt plötsligt börja storgråta och det
kommer helt utan förvarning. Jag är så ledsen.

Vi hade ett sånt speciellt band, Max och jag.

Han hade en trasslig start i livet. Han hamnade lite fel
sina första år och när Anita fick hem honom igen trivdes han inte med hennes
hanar.

Jag hade, på den tiden, bestämt mig för att INTE ha någon
mer hane men när Anita ringde och frågade om jag inte kunde tänka mig att ta hem
Max så ändrade jag mig direkt. Jag behövde inte ens någon betänketid.

Jag minns det så väl när vi träffades Anita, Göran, Max och jag… hur Max tryckte sig emot mig när jag fick honom i min famn och hur han
från den dagen var mig så trogen.

Han har vaktat mig all den tid han har kunnat. Han skulle
kunna offrat sitt liv för att rädda mig om han hade varit tvungen.

Jag som lider av migrän blir ju ibland “helt utslagen” och när
jag låg till sängs låg han alltid tryckt vid min sida och gud nåde den som
närmade sig min säng! Inte ens min mamma, som han kände så väl, tillät han
komma nära. Jag fick säga att det var OK… då lät han henne komma in i rummet
men han flyttade sig inte.

Vi har haft mycket roligt i ringarna också.

Han blev Svensk- Dansk- och Norsk Champion!

2007 blev han Svensk Champion på en och en halv månad. Det
var fantastiskt!

Jag minns i Tvååker 2008, då blev han BIR. Jag ville
självklart vara kvar till stora ringen och vad tror ni händer… jo, världens
åskoväder drar in så vi fick ta skydd vid läktarna och när vi skulle gå in i
stora ringen fullkomligt vräkte regnet ner. Det var inte kul! När man för en
gång skull vunnit och får gå i stora ringen så regnar det… men Max traskade
så snällt på… allt för att göra mig glad…

2008 var vi på Världsutställningen i Stockholm. Det var en
upplevelse. Så mycket hundar. Max lyckades riktigt bra! Han blev 5:a i
Championklassen på själva världsutställningen och kritiken som Kari Järvinen
gav löd:

Vacker välbyggd hane med rätta proportioner.
Mycket bra ansikte, vackert uttryck.
Mycket bra kropp, vacker päls, rör sig vackert.

Dagen efter var det
circuitutställning i Hågelbyparken och då kom han 3:a i Championklassen och
domare Hans Boelaars tyckte följande:

True
champion quality. Shown in full coat.
Excellent big head. Strong front and body.
A bit flat tail. Good rear. Moves well.


2009 fick jag en
idé om att åka till Danmark och ställa honom där. Jag och en som skulle ställa
en tik samåkte. Vi tog färjan från Göteborg på kvällen och körde ner till Vejen
på natten. När vi kom fram sov vi en stund i bilen. Vädret var allt annat än
bra. Det blåste och regnade.

Så fort
utställningen öppnade sprang vi in och satte upp vårt tält, sen bar vi in våra
grejer och sist tog vi hundarna. Dom ville vi ju hålla torra och fina så länge
vi kunde.

Hur det gick för
oss? Jättebra! Max fick sitt CERT! Det som var anledningen till att jag åkte
dit… och han blev DANSK CHAMPION!

Men det allra
största och roligaste utställningsminnet jag har med Max är när vi åkte till
Norsk Shih Tzu-klubbs utställning i Nesbyen, 2012.

Jag hade anmält Max
i veteranklass för han hade fyllt 8 år i januari och när man uppnått denna
aktningsvärda ålder får man tävla i denna klass.

Jag hade inga
planer, eller förhoppningar, utan hade anmält enbart för att det var kul att
åka dit och träffa alla trevliga norrmän.

Det var en
kvällsutställning så det hela började inte förrän på eftermiddagen.

Max vann
veteranklassen och fick CK. När det sen var dags att tävla om bästa hane… då
vann han där! Jag trodde knappt det var sant! Min älskade Max… bästa hane
bland alla dessa snygga hanar. Dessutom fick han CERT och blev Norsk och
Nordisk Champion!

Sen gick tävlingen
vidare med tikarna och det blev dags att tävla om BIR och BIM… ja, gissa vad
som händer…. Max blir BIR! Jag var helt överlycklig! Det var svårt att
greppa…

Inte nog med det…
eftersom han blev bästa veteranhane skulle han tävla mot bästa veterantik… då
går han och vinner det med! BIR-VETERAN!

Jag var helt
mållös… det var så overkligt…

Men Max var så
nöjd… han gick och stod och gjorde allt så rätt… han var en stjärna!

Efter den dagen sa
jag så ofta till honom “du är dubbelbäst… det har du till och med papper
på”…

Han vann så mycket
priser så vi höll på att inte få in allt i bilen, men med mycket stuvande och
packande gick det allt… och det var inte lätt ska ni veta för när
utställningen var slut var det becksvart ute… då var klockan nästan halv tolv
på kvällen/natten.

Det här fick bli
hans grand final i utställningsringarna. Jag tyckte att han hade slutat
med den största bedrift man kan önska. Efter det fick han vara pensionär och
naturligtvis följa med oss överallt.

I torsdags blev han
hastigt sjuk.

På onsdag morgon
var han som vanligt. Han åt sin frukost och jag märkte inte att något var
tokigt. På eftermiddagen kräktes han lite, men det kan ju hundar göra ibland så jag blev inte särskilt oroad av det. Han drack vatten så jag trodde bara att han fått i sig nåt olämpligt, eller att magen var lite i uppror. När kvällen kom ville han inte ha
någon mat men en brödbit kunde han tänka sig att äta.

På natten kräktes
han igen. Han låg alltid vid mina fötter men nu ville han gå ner för han mådde
illa. När han kräkts färdigt tog jag upp honom i sängen och han somnade under
mitt täcke. Han sov gott i ett par timmar sen ville han gå ner och lägga sig i
en korg istället.

Klockan 6 gick jag
upp. Då sov han lugnt och stilla.

När dom andra
hundarna skulle få mat ville han fortfarande inte ha nåt. Då förstod jag att nåt var tokigt så jag kontaktade
Västra Djursjukhuset och fick en tid omgående.

När vi kom dit
röntgade dom honom och röntgen visade inget fel. Dom ville lägga in honom på
dropp för att han skulle piggna till och samtidigt ta lite fler prover.

Jag fick åka hem.
Det var ingen större fara…

Efter ett par
timmar ringer dom… blodprov och ultraljud av magen visade att han har långt
gången cancer och det fanns inget att göra…

Jag kan inte
beskriva mina känslor i det läget… chock
är nog det närmaste jag kan komma… jag ringde till Anita och bara grät… vad
jag sa vet jag inte men jag minns att hon sa “…lugna dig… du kör väl inte
själv”…

Mamma följde med
mig till Göteborg… det var skönt att ha henne med. Hur det än är så skingrar
det tankarna något, åtminstone för stunden.

Max somnade in i
min famn, lugnt och stilla…

Jag vill verkligen
tacka alla på Västra Djursjukhuset för att dom på bästa sätt tog hand om Max
och för den respekt, vänlighet och värdighet dom visade mig i denna svåra stund.

Max… du kommer
för evigt att leva kvar i mitt hjärta och jag saknar dig så innerligt… våra dryga 12 år tillsammans kan ingen ta
ifrån oss!